Mutant År Noll

Mutant År Noll

Om kampanjen

Uppspolad på stranden ligger Arken, den gamla personfärjan som nu tjänar som den plats där Folket gömmer sig för Zonens alla faror. Samtidigt har upproret vaknat i Paradisdalen. Vad händer och hur kommer allt att sammanstråla?
En blogg som dokumenterar vår Mutant År Noll kampanj.

"I'm a lumberjack, and I'm okay"

Spelrapporter - FärjearkenPosted by Spelledaren Wed, April 20, 2016 12:53:08

Efter att ha samlat de nödvändiga resurserna, såväl i form av mutanter som av materiel, gav sig en expedition iväg för att hinna ikapp Dinkels kidnappare. Spåret var inte svårt att följa för Snook, som lätt plockade upp den nötanstrukna doften som en skinande linje söderut. Spåret tog expeditionen genom de grisjaktmarker som Arken börjat utnyttja i mer organiserad form på sistone.

När så gruppen anlände till de ruiner som av zonstrykare benämnts "hålet" så blickar deltagarna ut över en rätt så stor damm, varpå den andra sidan finns en rätt välbehållen och stor enplansbyggnad. I området finns en grupp Zongastar som håller sig på håll och observerar, men de verkar vara ganska rädda och det uppstår ingen konfrontation. Expeditionen når den låga byggnaden och möts där av en mutant som ivrigt och angeläget vinkar dem in. Tryggheten finns under tak, säger han, säkerhet från zongastarna i området. Med en stadig portion skepsis följer gruppen med. Janos är mycket glad att träffa hederliga mutanter i den vilda zonen.

Mutanten leder dem djupare in i byggnaden och när de når ett fönsterlöst och kaklat rum ansluter fler som tar ett grepp runt Janos och handgemäng uppstår. Krut, den välbyggde Krossaren, tar sig ystert an en grupp individer som ansluter från ett annat håll tillsammans med Rex och Kex. Det tar en stund tills läget är under kontroll och det kan då konstateras att samtliga fiender är fyllda av vit sav istället för blod, en del av dem saknar anletsdrag och har endast en slät grönaktig hy och Janos är borta.

Expeditionen ger sig in i det rum som dominerar byggnaden, en sal som till stor del uppfylls av en torrlagd bassäng. I dess bortre ände har ett stort träd vuxit upp, och det är dit Janos leds – utan att bjuda något egentligt motstånd alls - för att möta de många tentakler som sträcker ut sig från stammen. Krut och Kex slungar sig fram och nergör de humanoida varelserna och står så gott de kan emot den lockande, kallande röst i deras medvetande som vill förmå dem att kura ihop vid trädets rötter. Janos är uppslukad av den och lägger sig ner för att bli näring åt Dråparträdet, som Snook benämner det medan han på håll beskjuter det med pilar. Kruts yxa gör stora sår i trädet, som visar sig ha ett ganska köttit inre. Och det vill sig inte bättre än att även hans vilja knäcks av de sövande viskningarna, men lyckligtvis letar sig en av zonstrykarens pilar djupt in till trädets hjärta och hela expeditionen överlever mötet.

Dinkel har faktiskt överlevt, han förbereddes för kopiering. Däremot har han svårt att hantera situationen och är inte riktigt kontaktbar. I sökande runt trädet så finner expeditionen gott om rester från andra varelser som matats åt trädet och bland dessa faktiskt en del intressanta artefakter. Inte minst finns där en kropp i en välbevarad overall som i ficka har en sida ur en dagboksanteckning. Där talas det om den mytomspunna ’Eden’.

Expeditionen rör sig efter en stunds vila hemåt Arken igen. Nu är det dags att ta sig an det faktum att det kan finnas fler av Dråparträdets frökapslar bland Folket.